Sjunde maj

Idag fyller min vän Frida nitton år. Jag tänkte lägga upp en del bilder från saker vi hittat på tillsammans genom tiderna, men jag kom på att jag bara har en liten del av de bilderna jag har - på den här datorn. Men här kommer de jag kan hitta i alla fall:

 

Det var allt jag hade. Tragiskt. Det finns ju så mycket mer. Igår efter Fridas födelsedagsfika med våra vänner stannade jag och Sandra kvar. Vi satt tätt i Fridas soffa och tittade på gamla foton från allt vi hittat på tillsammans. Vårat fina lilla gäng. Och idag saknar jag alla dom stunderna. Inte för att vi inte har fina stunder nu också, men jag liksom, sörjer, att minnena så lätt försvinner.

Då är det tur att man tagit mycket foton, och det är mindre tur att vi nästan har slutat fota saker som vi hittar på tillsammans.

Mindre tur att man använder kameran alldeles för lite - vad det än gäller. För minnena kan lätt försvinna, och när jag är åttio år gammal, vill jag  kunna titta på de där bilderna och tänka tillbaka på alla fina stunder med vänner och kompisar.

Egentligen, med det här inlägget så vill jag nog säga tack. Till alla mina vänner. De jag har haft sen högstadiet, de jag hade innan det, och de vänner jag hittat i gymnasiet.

Men speciella tack går till Frida. För hon har alltid funnits där för mig och även fast det varit tufft ibland så har vi hittat tillbaka. Det gäller bara att prata.

Nu för tiden - så klarar jag inte av en hel vecka utan att prata med Frida. Vi har kommit varandra så nära. Även om det blir den där pinsamma tystnaden, så gör det inget. För vi har hittat tryggheten i varandra. Och det är så skönt. Jag vill aldrig förlora det här, och jag fruktar dagen det skulle hända. Jag hoppas aldrig den kommer, men man kan aldrig veta heller.

Slutligen:
Frida – du är så otroligt fin, med ett stort hjärta och  en fin själ.